Traumaberättelse

Under traumaberättelsen uppmuntras barnet att under flera sessioner och med mer och mer detalj beskriva vad det var med om före, under och efter traumat samt vad det tänkte och kände. En viktig uppgift för behandlaren är att exponeringen sker gradvis och att varje steg i berättelsen är svårare än det förra men inte så svårt att barnet inte klarar av det. Till sin hjälp kan behandlaren använda sig av känslotermometern eller andra verktyg där barnet får skatta sitt obehag och förmåga att klara av situationen.

Innan man går in i själva berättelsen är det viktigt att både barn och föräldrar har förstått rationalen och fått en förklaring till varför man skall göra något som kan kännas så jobbigt. Föräldrar och äldre barn kan få en mer teoretisk rational medan det för yngre barn kanske bättre passar med olika former av metaforer såsom sårmetaforen, vad man behöver göra när man fått en sticka i fingret, liknelsen vid att kliva ned i varmt eller kallt vatten med flera.

Traumaberättelsen genomförs vanligen med att barnet får skapa en bok om traumahändelsen. Inledningsvis kan barnet få träna på ett neutralt ämne eller att man tillsammans läser en bok om ett barn som varit med om något svårt. Därefter får barnet börja berätta medan behandlaren fungerar som en sekreterare och skriver ned allt vad barnet säger och hela tiden fyller på berättelsen med de detaljer barnet ger. Behandlaren är uppmärksam på eventuella undvikanden och ber barnet berätta mer och mer till dess att detaljer om tankar, känslor, särskilda förnimmelser osv lagts till och barnet upplever händelsen som uttömd och det inte finns mer att minnas eller berätta. Ett sätt att skapa ett sammanhang i berättelsen är att använda sig av olika kapitel vilka kan utgå från en tidslinje/livslinje och/eller att man väljer de svåraste av flera traumatiska erfarenheter. Viktigt är dock att man i traumaberättelsen inte undviker och att man alltid får med den händelse barnet uppfattar som svårast och som det skattat högst obehag kring. Efter att själva traumaberättelsen gjorts klart ombeds barnet att berätta vad det lärt sig av arbetet och vad som är annorlunda nu jämfört när traumat hände och innan behandlingen inleddes.

Medan barnet arbetar med traumaberättelsen är det också angeläget att förbereda föräldern för tillfället då barnet skall dela berättelsen med föräldern. Detta kan komma att innebära ett gradvis exponeringsarbete för föräldrarna själva vilket kan göras genom att föräldern under sin enskilda samtal får ta del av berättelsen medan den växer fram. Att föräldern bemöter barnet respektfull, stöttande och uppmuntrande är överlag viktigt men särskilt delningen behöver bli en positiv upplevelse för barnet varför det faller ett stort ansvar på behandlaren för att förbereda föräldern.