Kategoriarkiv: Om TFKBT

Om TF-KBT

Trauma fokuserad kognitiv beteendeterapi (TF-KBT) är en evidensbaserad behandlingsmodell som riktar sig till barn, tonåringar och deras föräldrar för att hjälpa dem hantera efterdyningarna av traumatiserande händelser. Behandlingen syftar till att minska symtomen av PTSD, depression, ångest och andra relaterade svårigheter men har också som ambition att förbättra familjeklimatet och relationen mellan det drabbade barnet och dess föräldrar.

Utvecklingen av TF-KBT är ett resultat av ett långvarigt samarbete mellan Judith Cohen, Esther Deblinger och Anthony Mannarino. De hade alla under lång tid arbetet med behandling av barn utsatta för sexuella övergrepp och satte i mitten av 1990-talet samman sina respektive protokoll till en gemensam modell som nu spritt sig över världen, utvärderats i ett flertal RCT-studier och utvecklats för att passa olika kulturer, situationer och åldrar av barn samt olika former av trauman. Modellen bygger på KBT men integrerar också andra traditioner och forskningsfält såsom anknytningsteori, familjeterapi och neurobiologi.

I behandlingsguiden Treating Trauma and Traumatic Grief (Cohen, Mannarino & Deblinger 2006) beskriver grundarna att modellen utgår från ett par kärnvärden som skall karaktärisera behandlingsarbetet. De betonar att modellen baseras på komponenter som bygger på varandra och som skall utföras på ett sätt som passar det enskilda barnet och den enskilda familjen. Detta till skillnad från mer manualbaserade behandlingar där protokollet styr varje session. Vidare uttrycker de att behandlingen måste vara respektfull och utföras i samspel med de kulturella, religiösa och andra värden som barnet, familjen och dess omgivning har. De uttrycker också att behandlingen måste vara anpassningsbar och att behandlaren bör vara kreativ och flexibel i det sätt den implementerar behandlingskomponenterna så att de passar det enskilda barnet och familjen. Ett annat kärnvärde är involverandet av familjen så att främst föräldrar men också andra släktingar som syskon då det är lämpligt deltar i behandlingen och då att ett av de huvudsakliga syftena just är att förbättra relationen mellan det drabbade barnet och dess föräldrar. Ett ytterligare värde är betoningen av den terapeutiska relationen för ett långvarigt lyckat behandlingsresultat. Sista kärnvärdet är att behandlingen som helhet skall sträva efter att stärka barnet och familjens tilltro till sig själv, self-efficacy.

För att åskådliggöra komponenterna och deras följd i behandlingsmodellen för barnet, föräldrarna och även behandlaren i fråga har grundarna skapa akronymen PRACTICE:

Psychoeducation and Parenting Skills

Relaxation

Affective Modulation

Cognitive coping and processing

Trauma narrative

In vivo mastery of trauma reminders

Conjoint child-parent sessions

Enhancing future safety and development

På svenska har vi valt att kalla komponenterna för psykoedukation, föräldrafärdigheter, avslappning, känslor, tankar, traumaberättelse, in vivo exponering, föräldrasamtal och framtid och säkerhet. Det finns säkert bättre namn och ni är välkomna att höra av er med eventuella förslag. Även om det verkar vara en tydlig uppdelning mellan komponenterna flyter de ibland in i varandra. Psykoedukation och exponering är delar som ingår i hela behandlingen ända från den första kontakten med barnet och dess familj. I grundutförandet består behandlingen av tolv sessioner men antalet går att anpassa efter patientens behov. Flödeschemat nedan vilket tagits fram av Michael Larsson och Pia Enderby visar behandlingsprocessen uppdelat på de olika faserna/komponenterna.

För att arbeta med TF-KBT har grundarna Cohen, Deblinger och Mannarino ansett att man förutom grundläggande terapeutisk kompetens skall ha genomfört webbutbildningen; http://tfcbt.musc.edu/ samt 2-dagars grundutbildning med efterföljande handledning.

Texterna som beskriver de ingående komponenterna skall bara ses som introduktioner och är alltför basala för att ha som utgångspunkt för ett behandlingsarbete.

Emotionell bearbetningsteori

Michael Larsson Lämna en kommentar

Emotionell bearbetningsteori:

(Denna text är, med godkännande av Edna Foa, tagen från boken: Emotionell bearbetning vid PTSD, sid 29-34, Foa, Hembree &Rothbaum. (2013), N&K.

Foa med flera har också utvecklat den traumafokuserade behandlingsmetoden ”Prolonged Exposure” (=PE) som de refererar till i nedan text. TF-KBT kan ses som en barn- och ungdomsanpassad version av PE.

Teorin om Emotionell bearbetning utvecklades av Foa och Kozak (1985, 1986). Detta för att förstå ångeststörningar, traumaproblematik och mekanismerna bakom exponeringsterapi. Utgångspunkten för emotionell bearbetningsteori är tanken att rädsla representeras i minnet som en kognitiv struktur (förutom att det är en biologisk reaktion): ett ”program” för att undkomma fara. Rädslostrukturen innehåller representationer av;

det stimulus man är rädd för (till exempel en björn)
reaktionerna på rädslan (till exempel hjärtklappning)
innebörden som förknippas med stimulit (till exempel björnar är farliga)
responsen (till exempel hjärtklappning betyder att jag är rädd.)

När rädslostrukturen representerar ett realistiskt hot kallas den för normal rädslostruktur, och fungerar då som en mall för hur man mest effektivt agerar vid hot. Att man känner rädsla eller skräck och sedan flyr när man ser en björn (i det fria) är alltså helt adekvata responser, och kan ses som normala och adaptiva reaktioner.

Enligt Foa och Kazak (1986) blir en rädslostruktur patologisk när;

delar av stimuli kopplas samman på ett sätt som inte återspeglar världen korrekt
fysiologiska reaktioner och flykt-/undvikande responser utlöses av harmlösa impulser
överdrivna och lättutlösta responser stör det adaptiva beteendet
harmlösa stimuli och responser felaktigt förknippas med betydelsen rädsla

Foa och Kazak menar att ångeststörningar speglar specifika patologiska strukturer, och att behandling lindrar symtomen på ångeststörningar genom att modifiera de patologiska elementen i rädslostrukturen. Dess modifikationer är kärnan i emotionell bearbetning, som är mekanismen bakom en lyckad behandling, även när det gäller exponeringsterapi. Enligt Foa och Kazak måste två villkor uppfyllas för att den patologiska rädslostrukturen ska kunna modifieras och ångestsymtomen därigenom lindras. Först och främst måste rädslostrukturen aktiveras, annars går det inte att modifiera den. Dessutom måste ny information som är inkompatibel med den felaktiga informationen i rädslostrukturen göras tillgänglig och föras in i strukturen. När detta sker kommer informationen som tidigare gav upphov till ångestsymtom inte längre att göra det.

Medveten, systematisk konfrontation med stimuli (till exempel situationer, föremål) som framkallar rädsla trots att de är ofarliga eller där sannolikheten för att de ska orsaka skada är låg uppfyller båda dessa villkor. Hur kommer det sig? Exponering för fruktade stimuli gör att den relevanta rädslostrukturen aktiveras och ger samtidigt realistisk information om sannolikheten för och effekterna av de följder man är rädd för. Förutom rädslan för ett yttre hot (till exempel att bli anfallen igen), kan personen ha en felaktig uppfattning om själva ångesten, som föreställningen om att ångesten aldrig kommer att försvinna om man inte flyr från situationen, eller att ångesten kommer att få personen att ”tappa kontrollen” eller ”bli galen”. Dessa föreställningar motbevisas under exponeringen. Den nya informationen lagras under exponeringssessionen så att rädslostrukturerna förändras, vilket gör att klienten fram till nästa session vänjer sig och förbereds för framtida exponering för samma eller liknande stimuli. På samma sätt lindras symtomen.

Foa och hennes kollegor förfinade och utarbetade senare den ursprungliga teorin om emotionell bearbetning, och kan nu erbjuda en omfattande teori om PTSD som tar upp naturlig återhämtning efter traumatiska händelser, hur PTSD utvecklas och hur effektiv kognitiv beteendeterapi är när det gäller hur kronisk PTSD kan behandlas och förebyggas (Foa, Steketee & Rothbau; 1989, Foa & Riggs 1993; Foa och Jaycox, 1999; Foa & Cahill 2001; Foa, Huppert och & Cahill, 2006)

Enligt emotionell bearbetningsteori kännetecknas rädslostrukturen om PTSD dels av ett mycket stort antal stimuli med betydelsen rädsla, dels representationen av fysiologisk aktivering och beteenden som återspeglas i symtomen på PTSD. Eftersom så många stimuli uppfattas som farliga ter sig hela världen farlig för personer med PTSD. Representationer av hur personen uppträdde under den traumatiska händelsen, symtomen som följde därefter och den negativa tolkningen av PTSD-symtomen förknippas dessutom med en känsla av oduglighet. Dessa två breda uppsättningar negativa föreställningar (”Hela världen är farlig” och ”Jag är fullständigt oförmögen att hantera den”) försvårar symtomen på PTSD ytterligare vilket i sin tur förstärker de felaktiga föreställningarna (för fördjupning se Foa & Rothbaum, 1998). De berättelser som överlevare av trauma ger om händelsen karaktäriseras ofta av att de är fragmentariska och oorganiserade (se exempelvis Kilpatrick, Resnick & Freedy, 1992). Foa och Riggs (1993) menar att minnena av traumat kan vara oorganiserade på grund av olika mekanismer som man vet stör bearbetningen av information vilken lagras under intensivt lidande. I enlighet med hypotesen att PTSD kan sammankopplas med ett oorganiserat minne av traumat fann Amir, Stafford, Freshman och Foa (1998) att lägre nivåer av artikulation kring minnet av traumat strax efter händelsen kunde kopplas till svårare PTSD-symtom tolv veckor senare. I en kompletterande studien visade Foa, Molnar och Cashman (1995) att behandling v PTSD med Prolonged Exposure (=PE) ledde till att minnesfragmenten blev mer sammanhängande i berättelsen om traumat. Dessutom kopplades en reducerad fragmentering till längre ångestnivåer, och en ökad organisation kopplades till minskad depression.

Naturlig återhämtning eller utvecklande av kronisk PTSD

Som vi nämnde tidigare är höga nivåer av PTSD-symtom vanlig direkt efter en traumatisk händelse, och sedan avtar symtomen för de flesta individer med tiden. Många överlevare av trauma återhämtar sig dock aldrig, utan fortsätter att lida av PTSD-symtom under många år. Foa och Cahill (2001) menar att naturlig återhämtning är ett resultat av vardaglig emotionell bearbetning. Återhämtningsprocessen sker i och med att minnet av traumat aktiveras om och om igen; man ägnar sig åt traumarelaterade tankar och känslor, berättar om dem för andra och konfronteras med situationer vilka fungerar som påminnelser om traumat. Förutsatt att man inte är med om ytterligare traumatiska händelser innehåller dessa dagliga exponeringar information som motbevisar den vanliga posttraumatiska uppfattningen om att omvärlden är farlig och att man själv är oduglig. Att tänka på och berätta om händelsen för stöttande personer i omgivningen hjälper dessutom överlevaren att organisera minnet på ett meningsfullt sätt.

Men varför utvecklar då vissa överlevare av trauma kronisk PTSD? Inom ramen för emotionell bearbetningsteori förklaras utveckling av kronisk PTSD med att en fullständig bearbetning av traumat misslyckats på grund av ett kraftigt undvikande av sådant som påminner om traumat. Därför bör behandling av PTSD uppmuntra till emotionell bearbetning. I likhet med naturlig återhämtning förväntas PE som behandling för PTSD fungera genom aktivering av rädslostrukturen, i och med att klienter avsiktligt konfronterar traumarelaterade tankar, minnesbilder och situationer via exponering in Vivo och imaginär exponering, och lär sig att deras uppfattning om sig själv och världen är felaktig.

Hur kan PE/TF-KBT leda till att PTSD-symtomen lindras? Undvikandet av minnen av traumat eller annat som påminner om det upprätthålls genom en negativ förstärkningsprocess, det vill säga genom att man lindrar ångesten på kort sikt. På lång sikt innebär dock undvikandet att den traumarelaterade rädslan vidmakthålls eftersom den emotionella bearbetningen hindras. PE blockerar negativ förstärkning av kognitivt och beteendemässigt undvikande genom att man konfronterar minnen av traumat eller sådant som påminner om det, och på så sätt reduceras en av de viktigaste faktorerna bakom PTSD. En annan mekanism bakom emotionell bearbetning är habituering, vilket innebär att de felaktiga föreställningarna om att ångesten är evig eller bara tar slut om man flyr motbevisas. Klienterna får också lära sig att de kan stå ut med symtomen, och att symtomen inte betyder att de håller på att ”bli galna” eller ”tappa kontrollen”, rädslor som annars är vanliga bland personer med PTSD.

Exponering in Vivo och imaginär exponering hjälper också klienter att skilja den traumatiska händelsen från andra liknande men ofarliga situationer. På så sätt kan de se traumat som en isolerad händelse som inträffade vid en viss tidpunkt på en viss plats, något som hjälper dem att motbevisa uppfattningen att världen är helt igenom farlig och att de är fullständigt odugliga. En viktig aspekt är att PTSD-klienter ofta hävdar att om de tänker på den traumatiska händelsen känns det som den ”sker just nu”. Upprepad imaginär exponering gör det lättare för klienter att skilja på nutid och dåtid, i och med att de får hjälp att förstå att även om det kan vara känslomässigt uppslitande att minnas traumat är man inte tillbaka i den traumatiska situationen, och därför är det inte heller farligt att tänka på händelsen. Genom att om och om igen frammana och återberätta minnet av traumat för klienter också möjlighet att omvärdera de delar av händelsen som faktiskt motsäger personens föreställning om faran och sin egen oduglighet. Dessa tankar kan annars lätt överskuggas av de mer dominanta delar av minnet som har att göra med hot. Till exempel kan en person som har skuldkänslor för att hon eller han inte gjorde motstånd vid ett överfall förstå att angreppet antagligen skulle ha slutat mycket värre om hon eller han gjort motstånd. Alla dessa förändringar reducerar PTSD-symtomen och ger en känsla av kontroll och kompetens. Den korrigerande informationen som fås genom in Vivo exponering och imaginär exponering utvecklas ytterligare i bearbetningsdelen av sessionen som kommer efter den imaginära exponeringen.

Referenser utifrån publiceringsår:

Foa, E.B. & Kozak, M.J. (1985) Treatment of anxiety disorders, Implications for psychopathology. I: A.H. Tuma & J.D. Maser (red.), Anxiety ant the anxiety disorders (s 421-452) Hillsdale, NJ Erlbaum.
Foa, E.B. & Kozak, M.J. (1986). Emotional processing of fear, Exposure to corrective information. Psychological Bullentin, 99, s 20-35.
Foa, E.B., Steketee, G.S. & Rothbaum, B. O. (1989). Behavior/cognitive conceptualizations of post-traumatic stress disorder. Behavior Therapy, 20, s 155-176.
Kilpatrick, D.G., Resnick, H.S. & Freedy, J.R. (1992). Post-traumatic stress disorder field trial report: A comprehensive review of the initial results. Avhandling som presenterades på American Psychiatric Associations årsmöte. Washington, DC.
Foa, E.B. & Riggs, D.S. (1993). PTSD in rape victims. I: J. Oldham, M.B. Riba & A- Tasman (red.), American Psychiatric Press Review of Psychiatry, Vol. 12 (s 285-309).
Foa, E.B. & Molnar, C. & Cashman, L. (1995). Change in rpe narratives during exposure therapy for PTSD. Journal of Traumatic Stress – special Research on Traumatic Memory, 8, s 675-690.
Amir, N., Stafford, J., Freshman, M.S. & Foa, E.B (1998). Relationship between trauma narratives and trauma patology. Journal of Traumatic Stress, II, s 385-392.
Foa, E.B. & Rothbaum, B. O. (1998), Treating the Trauma of Rape: CBT for PTSD, Guildford press,
Foa, E.B. & Jaycox, L.H. (1999). CB theory and treatment of PTSD. I D.Spiegel (red.) Efficacy and cost-effectiveness of psychotherapy, s 23-61.
Foa, E.B. & Cahill S.P. (2001), Psychological Therapies: Emotional processing. I N.J. Smelser & P.B. Bates (red), International encyclopedia of the social and behavior sciences s 12363-12369. Oxford: Elsevier.
Foa, E.B. & Huppert, J. D. & Cahill, S.P. (2006), Emotionel processing theory: An update. I: B-O. Rothbaum (red), The nature and treatment of pathological anxiety, s 3-24. New York: Guildford Press

Forskning och teori

Teoribakgrund

Michael Larsson Lämna en kommentar

Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi – Teoretisk bakgrund

tfkbt

Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (TF-KBT) är en psykoterapeutisk modell som kombinerar traumakänsliga interventioner med kognitiv beteendeterapi under 12-16 sessioner. Ursprungligen utvecklades metoden för vuxna med PTSD-symtom, individuellt och i grupp. Metoden vidareutvecklades genom samarbete mellan kliniska forskare och behandlare. En anpassning till barn och ungdomar utsatta för sö utvecklades i USA av psykiatriker Judith A. Cohen och psykologer Esther Deblinger och Anthony P. Mannarino. Målet med behandling genom TF-KBT är att uppmärksamma ett biopsykosocialt perspektiv hos barn med PTSD eller liknande symtom relaterat till en traumatisk livshändelse, samt att erbjuda stöd till föräldrar eller primär omsorgsperson. Behandlingen som har familjeterapeutiska inslag, syftar till att stärka relationen mellan barnet och en ickeförövande förälder samt öka den traumatiserades känsla av egenmakt/kontroll (så kallad empowerment) (Mannarino, Deblinger, Cohen, 2004; Cohen 2006).

TF-KBT är en strukturerad komponentbaserad kbt-metod. Den grundläggande kbt- ramen bygger på inlärningsteori, beteendeanalys/funktionell analys och kunskap om verksamma beteendeinterventioner i relation till traumaerfarenhet. Grundprincipen för att minska posttraumatiska symtom som undvikande, förhöjd vaksamhet och påminnelsesymtom, är exponering genom desensitisering av triggers. Det innebär att i en terapeutisk relation upprepat öva nya förhållningssätt med närmande av traumat vilket hjälper utsläckningsprocessen och nyinlärning sker med minskad ångest i samband med traumapåminnelser. Via psykoedukation om traumamekanismer och psykologisk kunskap om beteendeanalys ges en förklaring till att symtom uppkommit, och att samma process kan vidmakthålla eller öka en problematik, oavsett vad som startade den. Respondent och operant inlärning, d v s en möjlighet till biopsykosocial nyinlärning och habituering, tillvänjning, sker genom terapeutiska interventioner som exempelvis modellinlärning och exponering. In vivo respektive imaginativ exponering innebär ”att utsätta sig för något som väcker starkt obehag och att göra det på ett nytt sätt i den verkliga situationen som skapar rädslan” respektive genom att föreställa sig situationen (Kåver, 2006, s 241). Genom kontinuerlig exponering för barn och föräldrar, var för sig respektive tillsammans, ges möjlighet att bryta undvikande eller flykt, samt färdighetsträna ångesthantering och känsloreglering (Ramnerö & Törneke, 2006; Taylor, 2006).

Den kognitiva psykoterapin bidrar i metoden med kunskap om kognitiv konceptualisering, förståelse för hur individen påverkas vad gäller kognitiv attribuering i relation till sig själv, sin omvärld och framtiden. Med stöd av ett sokratiskt förhållningssätt, d v s med stöd av terapeuten genom kritiskt utmanade reflekterande, ges hjälp att processa tankefällor eller kognitiva förvrängningar (Perris, 1996). Med hjälp av alternativa, mer hjälpsamma tankar ges möjlighet att omvärdera och fokusera i en mer konstruktiv läkande riktning (Beck, 1995). Genom ett metakognitivt processande ges möjlighet att skapa ett traumanarrativ. Även yngre barns förmåga tas till vara genom att i exempelvis en egen skriven och ritad bok skapa en sammanhängande livshistoria där traumat med perspektiv och i en trygg terapeutisk relation återskapas i flera dimensioner (Söderström, 2004). Kognitiva konstruktioner som akronymer och metaforer är viktiga pedagogiska behandlingsinslag vid exempelvis psykoedukation till barn och vuxna för att öka begriplighet, psykologisk förståelse och inlärning (Cohen 2006).

Inslag från nyare teoribildningar inom kognitiv beteendeterapi, s k tredje vågens kbt, ger nya förhållningssätt att leva med psykologisk smärta. I likhet med Dialektisk beteendeterapi (Dbt), Mindfullbased Cognitive Therapy (MBCT) och Acceptance and Commitment Therapy (ACT), används förhållningssätt och färdigheter som acceptans och mindfulness/medveten närvaro som komplement till beteendeförändring. Genom ökad förståelse och nya förhållningssätt för individen i förhållande till sin egen inre mentala värld ges möjlighet att med sin/familjens livshistoria kunna leva ett meningsfullt liv tillsammans med andra (Kåver & Nilssonne, 2004; Kabat-Zinn, 1990; Hayes, 2005).

De övergripande målen med TF-KBT kan sammanfattas i följande: Förbättra PTSD och traumarelaterade symtom, depression och ångest, minska beteendeproblem inklusive sexuella beteendeproblem, förbättra föräldrafärdigheter och föräldrastöd till barnet, minska föräldrastress, öka föräldra-barn kommunikation och anknytning, minska skam och negativa känslor relaterat till traumaerfarenhet samt öka adaptivt fungerande vad gäller säkerhetsfärdigheter och risktänkande. Terapiarbetet sker individuellt eller i grupp och i gemensamma övningar tillsammans med barnets omsorgsperson (Mannarino, Deblinger, Cohen, 2004; Cohen 2006).

De huvudsakliga komponenterna sammanfattas i den engelska akronymen PRACTISE:

Psycho-education (Psykoedukation om trauma hos barn och PTSD)
Relax Mind and Body (Avspänning och mindfullness för barn och förälder)
Affective Modulation (Känslomedvetenhet och känsloreglering)
Cognitive Coping (Tankar, känslor, beteende relation till trauma, utmana ohjälpsamma tankar)
Trauma Narrative (Traumaberättelse, med stöd hjälpa att barnet gradvis berätta, rita, skriva traumarelaterade erfarenheter och kognitivt, affektivt processa dessa)
In Vivo Exposure (Identifiera och bemästra traumapåminnelser, in vivo-exponering)
Cojoint Parent-Child (Föräldra-barn samspel och kommunikation som främjar traumarelaterade diskussioner)
Enhancing Future Personal Safety (Säkerhet och framtida skydd med stöd av kroppsregler, sexualkunskap och social färdighetsträning)

Terapeutens förhållningssätt är barncentrerat, följsamt och aktivt under sessionerna. Varje session följer en given agenda, med uppföljande hemuppgifter. I praktiska övningar tränas kontinuerligt avslappningstekniker och affektreglering. (Mannarino, Deblinger, Cohen, 2004; Cohen 2006).

TF-KBT är den mest studerade traumabehandlingen för barn och unga med PTSD liknande symtom och visar i olika sammanställningar goda forskningsresultat vad gäller förbättrade symtom och funktion efter behandling. TF-KBT rekommenderas som förstahandsbehandling för drabbade barn och ungdomar med akut eller kronisk PTSD i nationella och internationella riktlinjer dåKBT har visat god effekt på symtom och funktionsförmåga. (Saunders, Berliner, & Hanson, 2004; Socialstyrelsen, 2010; Riktlinjer för behandling och bedömning, 2010).

Flera randomiserade kontrollerade forskningsstudier (RCT) har genomförts på barn mellan 3-17 år, flera är pågående främst i ursprungslandet USA. Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (TF-KBT) har i metaanalyser visat kliniskt god effekt på alla mått av PTSD jämfört med väntelista, stresshanteringsbehandling, familjeterapi och generella stödterapier (NICE, 2005; Bisson et al, 2007).Behandling med TF-KBT har visat förbättring vad gäller PTSD, ångest, depression, sociala färdigheter, dissociation och känslor av skam hos barn utsatta för en rad olika trauma (King et al., 2000). Metoden har under de senaste åren utprövats på en vidare definition av trauma inkluderat multipla trauman (Cohen, Mannarino, Knudsen, 2005). Behandling med TF-KBT har visat sig effektiv för barn med olika kulturell bakgrund och för barn placerade i fosterhem (Mental Health Services & Policy Program, 2008). Bäst effekt har behandlingen om både barn och föräldrar deltar, den verkar fungera även om ingen förälder eller nära omsorgsperson deltar i behandlingen och visar ingen eller liten effekt med bara föräldraarbete (Cohen, Mannarino, Knudsen, 2005) Behandlingsmodellen lämpar sig utom och inom klinikbaserad vård. Vid uppföljningsstudier efter 1 och 2 år kvarstår reducerade traumasymtom vilket ger hopp om att förebygga långtidsproblem som annars associeras med trauma under barndomen (King, et al, 2000; Cohen, 2006).

En randomiserad kontrollerad studie med TF-KBT för förskolebarn utsatta för sö visar reduktion av traumasymtom vid beteendeproblem, internaliserade och externaliserade problem, samt posttraumatiska symtom vid en 1-årig uppföljningsstudie. En faktor som lyfts fram i studien är föräldrastöd som medierande faktor vid emotionell stress hos förskolebarn med traumasymtom (Cohen & Mannarino 1997). Forskning visar att aktivt inkludera föräldrar i TF-KBT behandling ökar positivt utfall av behandling (Deblinger, Lippmann & Steer, 1996). Resultatet visar signifikant minskning av depressiva symtom och beteendeproblem samt en ökning av föräldrafärdigheter. En nyligen publicerad studie av Deblinger et al. (2011) visar att TF-KBT är en effektiv metod oavsett antal sessioner och oavsett om det traumanarrativa inslaget i behandlingen finns med eller ej. Behandling med åtta sessioner utan islaget av traumanarrativ visade sig mest effektiv för att förbättra föräldrars sekundära stress efter traumat och för att minska barnens oro för det de varit utsatta för. Föräldrar i behandling med 16 sessioner utan inslag av traumanarrativ i behandling, förbättrade sina föräldrafärdigheter och deras barn utvecklade färre beteendeproblem (Deblinger et al 2011).

I svensk barn- och ungdomspsykiatri används metoden på ett flertal platser i landet. TF-KBT praktiseras främst i individuella behandlingar, men på senare år har metoden tillämpats i behandling i grupp för barn och unga. För sö-problematik har kontrollerade studier genomförts som visar att gruppbehandling är effektiv vid behandling av PTSD och andra traumasymtom (Deblinger, Stauffer & Steer, 2001; Stein et al., 2003). TF-KBT är enligt vad författaren erfar, ännu inte använd i Sverige i gruppbehandlingssyfte med förskolebarn vid sö-problematik. Valet av behandling i grupp görs med avseende på kliniska och dokumenterat positiva erfarenheter av gruppens betydelse för upplevelse av igenkänning och minskad alienation, möjlighet att upprätta känsla av trygghet och tillit till andra, minskad isolering, ökat självförtroende, känsla av stöd och förståelse. Vidare möjliggör gruppen ökad behandlingseffektivitet vid interpersonell färdighetsträning, exponering kring eget narrativ, underlättande av kognitiv omstrukturering genom feedback från andra med liknande erfarenheter samt vid psykoedukation om trauma (Cohen, Deblinger, Mannarino & Steer, 2004; Foa, Keane, Friedman & Cohen, 2008). Vad gäller traumabehandling i grupp med TF-KBT för barn och unga utsatta för sexuella övergrepp finns inga svenska kontrollerade forskningsstudier.

Om TF-KBT

Trauma fokuserad KBT i Sverige