Bedömningsfas – generellt
Bedömningsfasen syftar till att urskilja barn som har behov av TF-KBT, att samla information för att optimera behandlingen, bedöma vilka barn som inte kan tillgodogöra sig TF-KBT behandling samt att samla in data för att kunna utvärdera insatserna.
Får man kännedom om att ett barn varit med om svåra händelser är det dock viktigast att först ta ställning till eventuella akuta behov och se till att barnet är skyddat och tryggt. Man behöver således undersöka om:
- Barnet är skyddat eller om det löper risk att utsättas för nya trauman?
- Om föräldrar/omvårdnadssystemet fungerar och kan ta hand om barnet på ett bra sätt?
- Om det finns risk för suicid, om barnet har allvarliga självskade/beteendeproblem, förekomst av missbruk och/eller annan allvarlig psykiatrisk problematik såsom psykotiska symtom eller liknande som först måste adresseras?
Behandlingen riktar sig till barn och ungdomar som har varit med om svåra händelser och som i anslutning till detta utvecklat traumasymtom. Då behandlingen utgår från explicita minnen av trauman krävs det att barnet kan förmedla, i alla fall till viss del, vad det varit med om.
Barn som inte skall erbjudas behandling med TF-KBT är således
- Barn som inte varit med om trauman
- Barn som har varit med om trauman men inte har traumasymtom (var noggrann med att undersöka eventuellt undvikande)
- Barn som inte kan förmedla de trauman de varit med om
- Barn som lever i sådana omständigheter där inte traumabearbetning bedöms möjligt
- Barn som har så många/allvarliga symtom att de behöver erbjudas andra insatser först.
När man väl kommit fram till att den allmänna situationen för barnet är tillräckligt stabil och TF-KBT kan vara en lämplig insats för barnet är det läge att bedöma art och grad av traumasymtom men också andra samtidiga psykiatriska svårigheter. Detta kan göras på olika sätt och med olika verktyg såsom diagnostiska intervjuer, självskattningsformulär mm.
Det är vidare viktigt att få en bild av barnets olika förmågor då detta ligger till grund för planering av behandlingsupplägget. TF-KBT är en komponentbaserad behandling och alla barn som genomgår behandlingen bör genomgå samtliga komponenter. Hur dessa läggs upp kan dock variera stort beroende på ålder, utvecklingsnivå och förmåga hos både barn och föräldrar.
Man behöver därför undersöka barnets förmåga till att hantera affekter, hur väl det förstår och kan uttrycka sig, hur väl återhämtningen fungerar vilket bland annat innefattar sömn och förmåga att slappna av. Gällande själva traumat behöver man undersöka vilka minnesbilder/episoder som är mest störande, vilka undvikanden och triggers som finns samt om barnet har några kognitiva förvrängningar kring traumat.
En sista del i bedömningsfasen är att genomföra en baslinjemätning som innebär på att man låter barnet berätta om en neutral händelse (exempelvis vad barnet gjort en tidigare dag) och sedan ber barnet berätta om en traumahändelse. Hur svårt det senare är för barnet och eventuella skillnader i bland annat inlevelse, detaljnivå och känslouttryck ger grund för vilka målsättningar som skall sättas i det senare arbetet med traumaberättelsen. Målet med exponeringsarbetet är att när traumaberättelsen är färdig skall denna på alla plan vara lika detaljerad som då barnet berättar om neutrala händelser.
I och med att föräldraarbetet är en väsentlig del av TF-KBT är det även viktigt att bedöma de involverade föräldrarnas/omsorgspersonernas förmåga. Viktiga faktorer att ta ställning till är bland annat föräldrarnas egna traumahistoria och förmåga att förstå och ta hänsyn till barnets reaktioner. Att bedöma det senare är särskilt viktigt innan man går in i fasen då barnet skall dela sin traumaberättelse då man innan dess behöver veta att föräldrarna/omsorgspersonen kan ta emot berättelsen på ett för barnet bra sätt.
Sist men inte minst behöver både barn och föräldrar/omsorgspersoner vara motiverade till att genomföra behandlingen varför behandlaren måste bedöma detta och vid behov fokusera mer på psykoedukation och rational.