Bearbetningsfasen syftar till att bryta kopplingen det drabbade barnet gjort mellan tankar, triggers, samtal och andra påminnelser om traumahändelsen från överväldigande känslor såsom skräck, hjälplöshet, skam och ilska samt minska undvikande och överspändhet. Ett ytterliggare syfte är att integrera traumahändelsen i barnets hela livsberättelse så att minnet bara blir ett av alla minnen av händelser barnet varit med om.
___sö 7år ________________________________________________
0år 50 år 90 år
_____________________________________________________
Förlorare Vinnare
Vad är en förlorare? Vad är en vinnare?
Barnet placerar in sig själv och andra på linjen
Sex Sexuella övergrepp
Hur är en ömsesidig sexrelation? Vad är sexuella övergrepp?
In Vivo Exponering Övning:
Gå igenom med barnet vad In Vivo exponering är för något. Exemplifiera gärna med något som passa för barnen. Många kan förstå spindelfobi träning mm och då är det lätt att göra paralleller med traumatriggers.
In Vivo exponering kan man använda när barnet blir rädd/får ångest för ofarliga situationer (undviker & generaliserar) som exempelvis
Naturligtvis är det extra viktigt att undersöka att det verkligen är en ofarlig situation för just det här barnet. En grupps som kan vara extra svår att hjälpa är misshandlade barn som reagerar på snabba kroppsrörelser.
Börja med att förklara teorin bakom med avsensibilisering och att hjärnan skapar nya kopplingar. Frivilligheten är grundläggande.
Gemensamma Samtal Traumaberättelsen
Förberedelser Föräldern
Barnet
Vad terapeuten behöver fråga barnet om:
Kognitivt processande
När barnet gjort klart traumaberättelsen inleds arbetet med att bearbeta eventuella felaktiga och ohjälpsamma tankar i berättelsen. Det kan handla om att barnet tar på sig skuld, har tankar på att den skulle kunnat hindra det inträffade, att kroppen är förstörd för alltid, att världen är en farlig plats och att det nu är mycket större risk att hemska saker skall hända igen och så vidare. Behandlaren får hjälpa barnet med att identifiera, undersöka och korrigera/ersätta kognitiva felslut med mer hjälpsamma tankar vilket kan göras med olika kognitiva metoder såsom sokratiska frågor, ansvarspaj med flera.
Kognitivt processande efter traumaberättelsen – Steg för steg
Behandlaren läser igenom barnets traumaberättelserna själv inför nästa besök
Behandlaren noterar vilka ohjälpsamma tankar/kognitiva förvrängningar det finns i traumaberättelserna
Behandlaren funderar ut olika sätt som barnet kan börja kognitivt processa dessa och vad ett realistiskt mål skulle kunna vara
När behandlaren träffar barnet läser de igenom traumaberättelsen mening för mening och letar efter ohjälpsamma tankar/tankar som stör/bråkar/ger barnet ett lidande i NU TID. Behandlaren berömmer de som ändrats under vägen (ev till kapitlet vad jag lärt mig i behandling)
Väljer ut de som stör/bråkar/ger barnet ett lidande
Behandlaren ställer sokratiska frågor och/eller ger en instruktion undersöka/arbeta med tanken genom olika tekniker
Exempel på vad barn kan skriva om vad de lärt sig i sin behandling. Bra att sätta upp på anslagstavla eller liknande på mottagningen
Jag kom till behandling för att min moster hade utsatt mig för sexuella övergrepp. Jag brukade känna mig rädd och smutsig. Nu vet jag att det inte är något fel på min kropp. Jag vet inte varför moster gjorde så mot mig, men att det var hon som gjorde fel och att det inte var mitt fel.
Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra för att få ett slut på övergreppen. Det kändes som om jag inte gjorde någonting, men det gjorde jag. Jag berättade för min mamma och skrev en bok om vad som hänt. Det är jag stolt över.
Om något liknande någonsin händer dig, så säg nej och berätta för någon vuxen som du litar på. Om det är svårt att säga nej, så berätta för någon. Det är det viktigaste. Berätta för någon du litar på.
Pia Enderby och Michael Larsson, BUP-Elefanten
Under traumaberättelsen uppmuntras barnet att under flera sessioner och med mer och mer detalj beskriva vad det var med om före, under och efter traumat samt vad det tänkte och kände. En viktig uppgift för behandlaren är att exponeringen sker gradvis och att varje steg i berättelsen är svårare än det förra men inte så svårt att barnet inte klarar av det. Till sin hjälp kan behandlaren använda sig av känslotermometern eller andra verktyg där barnet får skatta sitt obehag och förmåga att klara av situationen.
Innan man går in i själva berättelsen är det viktigt att både barn och föräldrar har förstått rationalen och fått en förklaring till varför man skall göra något som kan kännas så jobbigt. Föräldrar och äldre barn kan få en mer teoretisk rational medan det för yngre barn kanske bättre passar med olika former av metaforer såsom sårmetaforen, vad man behöver göra när man fått en sticka i fingret, liknelsen vid att kliva ned i varmt eller kallt vatten med flera.
Traumaberättelsen genomförs vanligen med att barnet får skapa en bok om traumahändelsen. Inledningsvis kan barnet få träna på ett neutralt ämne eller att man tillsammans läser en bok om ett barn som varit med om något svårt. Därefter får barnet börja berätta medan behandlaren fungerar som en sekreterare och skriver ned allt vad barnet säger och hela tiden fyller på berättelsen med de detaljer barnet ger. Behandlaren är uppmärksam på eventuella undvikanden och ber barnet berätta mer och mer till dess att detaljer om tankar, känslor, särskilda förnimmelser osv lagts till och barnet upplever händelsen som uttömd och det inte finns mer att minnas eller berätta. Ett sätt att skapa ett sammanhang i berättelsen är att använda sig av olika kapitel vilka kan utgå från en tidslinje/livslinje och/eller att man väljer de svåraste av flera traumatiska erfarenheter. Viktigt är dock att man i traumaberättelsen inte undviker och att man alltid får med den händelse barnet uppfattar som svårast och som det skattat högst obehag kring. Efter att själva traumaberättelsen gjorts klart ombeds barnet att berätta vad det lärt sig av arbetet och vad som är annorlunda nu jämfört när traumat hände och innan behandlingen inleddes.
Medan barnet arbetar med traumaberättelsen är det också angeläget att förbereda föräldern för tillfället då barnet skall dela berättelsen med föräldern. Detta kan komma att innebära ett gradvis exponeringsarbete för föräldrarna själva vilket kan göras genom att föräldern under sin enskilda samtal får ta del av berättelsen medan den växer fram. Att föräldern bemöter barnet respektfull, stöttande och uppmuntrande är överlag viktigt men särskilt delningen behöver bli en positiv upplevelse för barnet varför det faller ett stort ansvar på behandlaren för att förbereda föräldern.
Dockteater
Dockteater är ett kraftfullt redskap för att hjälpa barnen att prata kring känslor och tankar kring SÖ men kan även fungera som in vivo exponering.
Det är bra att börja med enkla allmänna dockteatrar t.ex. om föräldrar som skäller och är dumma för att senare skapa mer avancerade teatrar som mer liknar upplevelser som barnen varit med om och slutligen låta barnen själva göra en teater tillsammans med barnbehandlaren.
Börja gärna med dockteater efter att kroppsregler presenterats och låt barnen säga till eller räcka upp handen när en docka bryter mot en kroppsregel. Efter att gruppen diskuterat känslor kan barnen få svara på hur dockorna känner sig. Efter att gruppen diskuterat tankar kan även tankar byggas in så att barnen även får berätta hur dockorna kan känna sig.
NoNo och den hemliga kramen är en fin berättelse för att lära barn om känslor kring trauma och bra och dåliga hemligheter.
Berättelsen är i innehåll liknande Vilda säger Nej!
Sagan kan berättas av en av barnbehandlarna för barnen i gruppen och sedan ges som hemläxa för föräldrarna att läsa för barnen mellan grupptillfällena.